Min älskade Tage har saknat mig, han lämnar inte mig ensam en secund och det är underbart , jag kommer på mig själv att önska mig att du kunde vara lite mer som honom han som är där nästan irriterande mycket hela tiden. Han följer mina steg kryper nära och skriker när jag ignorerar. Det är kärlek när närhet är det vackraste som existerar när förtvivland är ett utryck av ensamhet, när det finns så nära men endå så långt bort.
Jag har saknat tysnaden som råder här, när jag stänger dörren bakom min rygg, kan jag höra mina egna andetag.