När man får sitt hjärta krossat, glömmer man ofta bort att bete sig förnuftigt . Man glömmer bort vad som är rätt och fel. När det gör så ont att tiden stannar. Tappar man en del av sin personlighet och gör och säger saker som man annars inte skulle.  Men när hjärtats krossas med hjälp av lögner när sanningen glöms bort och någon anger konstiga ursäkter och säger att man ändå känner något och inte kan släppa dig inte kan sluta höra av sig. Hur ska då det söndriga hjärtat läka? När man inte får vara ifred att bli bortvald men endå ska man finnas kvar i telefonboken så att du kan få tag i henne när du anser att du behöver. Men hon kanske behöver dig mer än så och när du hella tiden faller tillbaka och skickar sms med saker som hon behöver höra. När sedan lögnerna springer i fatt och hon tvingas vakna up och förstå att du faktiskt är borta. När hon ser dig med en annan hur tror du hon känner? När hon trodde att du fanns kvar iblan, hon visste att det var över men inte att hon var ersatt? Hur tror du hon mår? När du inte ens kunde ge henne din ärlighet, sanningen som hade gjort att ni båda sluppit det ni nu gått igenom och sagt och gjort i motvarndra. För vem mår bra av att spy elaka kommentarer och slag och lögner.  Ni delade något även om det var en lek för dig var det allvar för henne iaf för stunden.  Din ärlighet var allt som krävdes ska det vara så svårt.  Att sedan blanda in sinna manliga vänner som är mycket äldere men tyvärr inte klokare i en paj kastning med enbart ett offer.? Ni som levt längre sett mera? Hur tänker ni vad är det som rör sig i era hjärnor och i era hjärtan?Har ni inte viktigara saker att lägga ner er tid på? Sluta trakasera sluta komentera det är sorligt att vi lever i en värld där dom över 24 beter sig som högstadie elever , varför behöver ni hävda er?  Låt henne vara och ta tag i er egen patetiska existens och fundera ut varför ni känner behovet av att bete er som patetiska jätte bäbisar.

Jag är äldre en henne men ni är endå äldre än mig.



Soundtarck: The Clash "Death or glory"